Den femte årstiden

Sista veckan i april, en månad som försvann alldeles för snabbt. Det är en speciell tid på året som verkar splittra den övre halvan av landet i två delar, vårvinter-njutarna och dom som bara vill att vädret ska bestämma sig någon gång för om det ska vara vintrigt eller vårigt. Jag tillhör helt klart gänget som njuter av denna lite konstiga femte årstid som trots sina snabba förändringar är ganska underbar.

20170408_112407Som när jag var i Mörsil över påsk och det såg ut så här i skogarna en dag efter en väldigt snö-fattig vinter i övrigt

20170424_110142.jpgEller idag hemma i Luleå där det under natten landat lite nysnö i träden

Det är den sidan av den femte årstiden som jag antar att ogillarna av vårvintern just ogillar mest. Men sen har vi ju den väldigt mycket ljusare sidan också.

Snapchat-62453973Snapchat-1529464203
Den har sett ut ungefär så här på två olika dagar från min snapchat. Det är ju helt omöjligt att inte tycka om?

Snapchat-1148988402.jpgEller något sånt här. Det har varit några fina veckor som jag hoppas inte är över riktigt än innan våren når Luleå på riktigt.

En lycklig dag i rätt riktning

Just nu är jag nästan bara helt löjligt lycklig. Det var länge sen som jag var så här glad faktiskt. Jag kan inte dela med mig av alla olika spännande anledningar till varför jag mår allmänt bra men delar av det kan jag absolut glädje-spy ur mig. Eftersom det dessutom brukar gå lite upp och ner det här med välmående så får man väl passa på tycker jag.

20170406_162833.jpg

–> Jag opererade mitt knä den 20e september. Idag är det den 20e april. Det har alltså nu gått 7 hela månader vilket känns helt sinnessjukt. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle kunna gå så snabbt! Jag säger inte att det har varit enkelt, för det är det sista det har varit. Varje nytt steg och moment i rehabiliteringen har varit både smärtsamt och en utmaning mentalt men jag har samtidigt upplevt det som peppande och roligt att ta mig an. Jag är otroligt tacksam över att jag hela tiden tagit mig framåt utan behöva uppleva bakslag och känner stolthet över att jag gjort detta med stor noggrannhet och vilja. Nu är det bara några veckor (vet inte ännu exakt hur många) mellan mig och ett friskförklarande. Det kan nog inte bli så mycket bättre än så.

20170302_150152

–> Det är inte bara en fantastisk dag för att jag lämnar exakt 7 månader bakom mig, utan även för att jag har lika exakt 1 månad kvar till en ganska fantastisk resa. Jag pratar givetvis om Yogaresan till Kroatien tillsammans med ett glatt yogagäng från Yogastället i Östersund. Denna resa kommer betyda så otroligt mycket mer för mig än att bara vara en härlig vecka i solen med massa yoga. Den kommer att symbolisera det friska och att ta sig vidare från det som varit in i något nytt. Det blir en resa i det inre där jag hoppas kunna hitta delar av mitt ”gamla jag”, innan skadan, och låta det smälta samman med det jag som kommer ut ur min rehabilitering med massvis av nya lärdomar, styrkor och insikter. Det blir en betydelsefull upplevelse och ett viktigt steg för mig personligen.

20170418_153428

–> Vårvintern här i mitt Luleå är bara bäst. Skidspåren ser ut att hålla till början av maj vilket är mycket mer än vad jag är van vid. Solen kikar fram ofta och vårkänslorna bubblar samtidigt som jag får njuta av vintern och skidåkning som hör till. Jag har sagt det förr och kan säga det igen; jag känner mig som hemma i denna fina stad!

20170418_15363820170418_154144

 

Tullus SG Skidskytte, TACK

Det är snart 6 år sedan som jag kom till insikten att skidskytte var något jag absolut behövde testa. Med hjälp från bekanta anmälde jag mig till en skidskytteskola under sommarlovet mellan 8:e och 9:e klass i grundskolan. Innan denna veckas sommarläger hade jag tränat skytte under några år men att hålla i ett skidskyttevapen var något annorlunda och helt nytt. Nog tyckte jag det var roligt för samma höst fick jag ansluta mig till en av klubbens träningsgrupper som jag åkte sträckan Mörsil-Östersund 1-2 gånger varje vecka för att träna tillsammans med under hösten och vintern. Det var då även under denna höst och vinter som jag skickade in ansökan till Vintersportgymnasiet i Östersund och ja, ungefär så började det hela. Skidskytteföreningen som utgjorde grunden för min väg in i skidskyttet och hela resan genom junioråren är Tullus SG Skidskytte.

Det var samtidigt som tankarna på att flytta norrut kom som även tankarna kring att byta förening började snurra. Det var först när jag kände hur otroligt bra jag trivs i Luleå som jag landade i beslutet att faktiskt göra föreningsbytet. Att flytta var otroligt roligt men en av de svåraste sakerna med flytten var faktiskt just detta, att lämna den konstiga, stökiga men alldeles underbara bonusfamilj som Tullus SG Skidskytte varit för mig. För det är en helt fantastisk förening. Engagemang, glädje, omtanke, trivsamhet och värme. Det, och så mycket mer, är vad denna förening är byggd av och det genomsyrar alla som utformar den; styrelse, ledare, tränare, föräldrar och aktiva. Jag är otroligt tacksam och stolt över att jag, som förvirrad och okunnig tonåring, hamnade hos Tullus som skulle komma att betyda otroligt mycket både för mitt idrottare och för mig personligen.

Så till denna stora varma skidskyttefamilj vill jag nu bara tillägna ett enormt TACK.

20170412_205916

Tävlingsfri vinter

Tävlandet har varit en viktig och naturlig del av mitt liv i många år och det har handlat om mycket mer än bara skidskytte. Det är först när man tvingas ta distans från det som man inser hur mycket det faktiskt är och betyder. Själva tävlandet i sig är roligt på alla sätt och vis (även om det även finns mindre strålande dagar) men allt runtomkring är minst lika roligt. Resor med klubben, att få träffa en så speciell grupp likasinnade idrottare och massvis med upplevelser och minnen. Allt det sociala och något så fint som brukar kallas för ”skidskyttefamiljen”.

Hela vintern har jag ju vetat om vad alla andra skidskyttar i Sverige har varit på för olika tävlingar och det har tagit tid och energi att hantera. I början av vintern var det som allra svårast. De första tävlingshelgerna var det en hel det frustration och humörsvängningar från min sida. Det blev lättare med tiden men det var egentligen först mot slutet av säsongen som jag kunde slappna av och stänga det ute på riktigt. Jag har också känt mig lite kluven till att kolla på Världscupen under vintern och det är ju kanske helt naturligt men samtidigt lite underligt eftersom jag absolut inte har någonting med den nivån att göra. Det har nog helt enkelt varit lite smärtsamt att bli påmind om mitt icke-tävlande i alla former. Det enda som jag egentligen kunnat njuta av att se utan att må dåligt är de loppen som herrarna kört i Världscupen. Om sanningen ska fram så har jag sett otroligt få tävlingar med damerna, och det helt och hållet med mening. Att jag bara stått ut med herrklassens tävlingar beror nog på att det är det i skidskyttet som ligger allra längst bort från mig själv. Oavsett så är jag ganska säker på att idrottare, oavsett nivå, upplever det som kämpigt att se sin idrott på tv när man är skadad.

20170331_132103

Alla känslor och tankar kring att inte kunna delta under vinterns tävlingar kan låta otroligt dystra och bittra men det är jag verkligen helt okej med. För vet ni vad? Det ÄR surt och bittert att få avsluta sin tid som junior på det här sättet. Nästa gång jag tävlar kommer jag vara senior och då ser konkurrensen helt annorlunda ut igen. Det ska vara hård konkurrens och tufft, det är bara bra, men självklart så är jag orolig och nervös inför att själv kliva in i det.

Hela den här upplevelsen av att tvingas stå vid sidan om och se på har varit påfrestande men jag är samtidigt djupt tacksam över det jag fått lära mig av det. Jag har stundvis kunnat njuta av att inte hela tiden behöva prestera och att slippa känna den nervositet och det lilla obehag som ibland infinner sig dagarna före tävling. Jag har helt enkelt kunnat njuta av att få slappna av och inte vara inne i det under en hel vinter. Det här med att ständigt prestera är givetvis inte helt nyttigt och att under en period få vara en totalt prestationsfri människa tror jag är oerhört viktigt. Det är först då man får chansen att utforska vem man är utan sina prestationer och bestämma sig för om denna person, utan alla vinster och förluster, är någon man trivs med.

20170331_133226.jpg
Bilder från några sjöar i Luleå som visar sig från sin soligaste och snöigaste sida denna vår

Alla mina blandade känslor under vintern av frustation och lättnad har till slut blivit något väldigt bra. Jag minns och vet varför jag vill tillbaka in i tävlandet och besvikelsen över vad mina sista år som junior blev har helt släppt. Det tog tid och kraft, men det ligger bakom mig. Det är med rädsla, förväntan och glöd som jag går in i en ny tränings- och tävlingssäsong. Nu (äntligen?) som senior med allt vad det innebär.

 

 

En av de stora och sista pusselbitarna

20170324_135658

Två tidigare viktiga och glädjesprudlande delar av min rehabilitering har varit de första löpstegen och de så väldigt efterlängtade skateskären. Nu i helgen föll en till rejäl pusselbit äntligen på sin plats och den andra halvan av min idrott – skyttet. Senast som jag tränade med mitt vapen på ryggen var i somras och jag vet, det är väldigt länge sedan. Under sommaren och hösten fram till operation fanns inte energin där och efter det har värken och rörligheten hållit mig tillbaka. Jag har inte känt mig redo och ville absolut inte att saker som nedstämdhet och smärta skulle få gå ut över skyttebiten. För jag tycker ju att det är otroligt roligt och vill att det ska fortsätta vara det.

20170325_152758

Och om det var roligt att få skytteträna igen efter alla dessa månader? Ni anar inte ens. Precis allt var roligt. Att sätta upp papptavlor, släpa fram matta, rulla ut snöre till skjutbanan (som man får dra i ganska ofta sen), fylla på magasin, plocka tomhylsor osv. Alla dessa saker som man gör innan, under och efter ett skyttepass förutom själva skjutandet är saker som man bara gör och helst lägger så lite tid som möjligt på. Det var en speciell upplevelse att göra det nu igen och plötsligt uppskatta det och tycka att det är lite mysigt. Jag tror bara att det handlar om känslan av trygghet och att vara hemma. För det är just precis så jag känner mig på mattan, siktandes mot några svarta prickar med vad jag räknar som en vän i famnen. Så galet trygg och hemma.

20170325_15453220170325_154538

Det här är absolut inga träffbilder att skryta med men det vore samtidigt dumt att inte kunna bli i alla fall lite glad över det med tanke på förutsättningarna.

 

När vardagar är riktigt bra dagar

20170324_145104

Det finns dåliga dagar, neutrala dagar och bra dagar. Sen finns det även riktigt bra dagar. Idag var en sån. Det var den typen av dag när man får många saker gjorda i en skön takt utan att någonsin stressa upp sig. När moment av måsten blandas ihop med saker som är energigivande och avkopplande. Den där mixen av lugn och ansträngning, yin och yang, kan vara svår att få till men när det bara flyter på så är det något med det som känns så himla meningsfullt. Jag tänkte säga att det känns effektivt (för att jag älskar att vara just effektiv) men inser ju att det inte alltid är stressfritt att vara en effektiv människa. Dagens mix som blev just den där lyckade balansen mellan yin och yang bestod av saker som studier, seriekollande, promenad med glad liten hund (som inte är Rambo eller min), planerande inför kommande vecka (faller sjukt nog in i den avslappnande delen för mig), skidåkning, matlagning som får ta lite tid med Sara Rönnes podcast i öronen, yoga och att bli av med några lagom tunga saker på måste-listan. Det är ju tyvärr inte alla dagar som flyter på friktionsfritt som denna men en sak att sträva mot skulle ju kunna vara att låta dom bra (eller riktigt bra) dagarna vara fler än dom lite gråare som mest bara passerar. Och sänka kraven på vad en bra dag egentligen är och bör innehålla för att få räknas som just bra.

20170324_120738

Vårkänslor

Helgen har spenderats söderut. Nästan allt är ju förvisso söder om Luleå men i den södra halvan av landet i alla fall. Här är det vår i luften, som man så fint brukar säga. För mig betyder det helt enkelt att snön har eller är på väg att smälta, solen skiner lite varmare och alla pollenallergiker har anledning att börja må dåligt över hur dom kommer att må lite längre fram. Mer poetiskt än så blir nog inte min syn på vår i luften. Men eftersom jag inte tillhör gruppen som kallar sig för pollenallergiker så älskar jag våren. På samma sätt som jag älskar alla årstider. Den är ljus, fräsch och innebär att många härliga saker är på väg. En av dessa härliga saker som våren innebär är nytt träningsår och barmarksträning. Underbart. Jag gillar sommarträningen i vanliga fall så du kan ju föreställa dig hur jag känner inför årets sommarträning när jag dessutom ska få gå in i den samtidigt som jag är i slutskedet av min rehabilitering.

20170319_111030

Jag har nyligen kommit igång med löpträningen så under dessa dagar fick jag passa på och springa på barmark innan jag åker upp till Luleå igen där det dröjer ett tag till innan terrängen tillåter löpning. Att få känna på det redan nu här nere gav massor med längtan och energi. Jag längtar så otroligt mycket efter att i sommar äntligen få ta all energi och allt det som snurrat i huvudet och få utlopp för det i träningen. Det känns nästan övermäktigt när jag tvingats hålla tillbaka så länge men jag har svårt att tro att det ska kunna bli något annat än bra när jag äntligen kan släppa på handbromsen. Imorgon åker jag tillbaka till Luleå för att jobba vidare med rehabiliteringen och njuta av lite fin vårskidåkning. Många steg är avklarade men jag har några viktiga steg kvar att klättra innan ord som frisk och hel blir verklighet på riktigt.

20170318_164851