Sweat. Bliss. Authenticity.

Någonting som jag har lite svårt för är att lyckas sätta fingret på när och varför jag började med yoga. Men jag har en version av hur jag minns det. Det var under våren 2014 och jag vet inte hur men jag ramlade över en blogg och en podcast – båda skapade och drivna av Veronica ‘Vevve’ Jäderlund. Fortfarande lite oklart vad, men någonting med innehållet i det hon delade med sig av då fångade min uppmärksamhet och jag tog mig helt enkelt till mattan. Och där blev jag ju uppenbarligen kvar.

Helgen som var tog jag mig söderut till Skellefteå och Yogaease för att under två dagar delta i en workshop och ÄNTLIGEN få träffa och yoga för Vevve. Sweat, Bliss, Authenticity. Det var namnet på denna workshop och JA, det var precis lika mäktigt och on point som det låter. Klasserna flödade mellan yin och yang, trygghet blandades med utmaningar och allvar togs över av glädje. Jag är helt enkelt väldigt nöjd med helgen, dess innehåll och Vevve som yogalärare. Jag delar mycket av hennes syn på yoga och önskar att mer yogaundervisning kunde genomföras på ett liknande sätt. Ett nytänkande, kreativt och mer fritt sätt. Men ingenting är självklart mer rätt eller fel än något annat och det är toppen att det finns något för alla. Det här var i alla fall något för mig.

Det fanns massvis med små guldkorn som jag tar med mig från denna workshop men det som berörde mig allra mest och som jag gärna vill ska följa med mig vidare i min egen praktik och även som yogalärare är detta:

Vad är det som bestämmer och avgör hur just jag ska röra på min kropp? Följer jag en känsla och egen intuition eller följer mina rörelser de mönster och mallar som förväntas? Hur kan jag skaka loss lite av den där ”borde-fasaden” som är liiite för perfekt och istället lite oftare kliva av den redan upptrampade stigen – bara för att det känns rätt?

received_1091285414341143.jpegFoto: Hanna Lundqvist, Hmovemnt

Stort TACK till Vevve och Yogease för helgen, Namasté!

Annonser

Att kliva in i rollen som yogalärare

Kanske när jag närmar mig 30-årsåldern att jag ska börja undervisa själv i yoga? Ungefär så har tankarna gått hos mig tidigare. De yogalärare som jag yogat för har alla gemensamt att själv ha väldigt många års egen erfarenhet av yoga. Därför har jag nog tänkt att jag behöver många år till för att samla på mig erfarenhet och kunskap innan jag själv kan börja lära andra. Sen så är jag ju ganska ung också med mina snart 21 år av livserfarenhet. Det kändes nog helt enkelt rimligt att vänta med hela yogalärare-rollen till ett senare tillfälle i livet.  När jag i våras fick förfrågan om att redan denna höst börja leda egna yogaklasser började jag dock tänka om. Eller ja, ska jag vara helt ärlig så funderade jag inte jättelänge på saken innan jag tackade ja. Ibland ska man helt enkelt ta chanser när man får dom och framförallt så ska man med jämna mellanrum kasta sig in i saker som kan kännas läskigt, lite galet och väldigt utmanande.

20170902_130537

Så jag har nu sen början av september börjat lära ut Ashtangayoga för nybörjare på I AM YOGA i Luleå. Det har alltså inte gått mer än bara några veckor men jag klappar mig själv på axeln redan nu för ett väl fattat beslut, för jösses vad roligt det är!

Det är med stor ödmjukhet som jag tar mig an det här då jag ännu inte kommit så långt som till att faktiskt ha utbildat mig specifikt till yogalärare (även om jag någon gång i framtiden har planer på det). Jag har däremot en hel del varierande tidigare erfarenheter inom ledarskap och idrott som tillsammans med den utbildning jag går just nu på LTU skapar en bra grund för mig att börja utifrån. Annars så bygger min yogaundervisning på de åren jag själv utövat yoga och en stor vilja och passion för att utvecklas som yogalärare och lära mig genom undervisandet i sig och mina elever.

20170902_131935.jpg

För om det är något som jag under mina första veckor verkligen slagits av, så är det just hur mycket man lär sig av varje grupp och individ som deltar i ens klasser. All energi, kunskap, hjärta, själ och känslor i utbyte mellan mig och de som deltar är väldigt mycket men samtidigt så himla fint och lite svårt att beskriva. Det bästa och mest utmanande hittills med lärarrollen är att släppa allt det som händer i sin egna lilla bubbla och att ge sin fulla uppmärksamhet till klassen. Det som jag förmedlar och lär ut handlar aldrig om mig utan min uppgift är att leda och hjälpa de som kommer till mattan för att deras upplevelse ska bli så bra som möjligt. Det är självklart jättesvårt men det är någonstans där som jag försöka börja i mitt undervisande. Om jag sen också lägger till lite skratt och leenden tillsammans med en enkel och greppbar förankring mellan yogamattan och vardagen så får man vad den här 21-åringens yogaklasser handlar om. Eller förhoppningsvis vad de mer och mer ska börja handla om med tiden.

20170902_132002.jpg

 

Så avslutningsvis är du varmt välkommen till I AM YOGA i Luleå för att yoga tillsammans med mig eller någon av de andra lärarna i studion. Ashtanga, Power-yoga, Yinyoga, Meditation, Mindful-yoga – det finns något för alla!

Ett (tufft, lärorikt, omtumlande och väldigt värt) år.

20170920_095540.jpg

För exakt ett år sen idag så hade jag tagit mig igenom mina första timmar efter att ha vaknat upp på Södermalms ortopedi. Försökte vänja mig vid smärtan som skulle sitta i ganska konstant i minst två veckor, vänja mig vid att ta mig fram på kryckorna och vänja mig vid tanken på att ha upp till ett år av rehabilitering framför mig. Jag ställde helt enkelt om mig och landade i den stora förändringen som skett sen jag vaknade samma morgon och kunde traska nedför trapporna utan en tanke på hur svårt det skulle kunna vara, och skulle bli. Några timmar senare samma dag skulle jag ju ta mig uppför samma trappor igen och då blev det så tydligt hur jag verkligen skulle få börja om från noll.

Böj på benet sakta och försiktigt i början för att längre fram kunna böja det i 90 grader. Sitt på golvet och försök spänna musklerna på låret för att orka börja lyfta det. Fortsätt böja och sträcka benet så långt som smärtan tillåter för att mycket längre fram kunna återfå full rörlighet. Lägg lite mer vikt på benet för att få lägga undan kryckorna och börja träna på att gå normalt. Det är ungefär hur min vardag såg ut för ett år sen och framförallt hur min ”träning” såg ut. Idag, ett år senare, springer jag i närmare 3 timmar. Jag hade inte kunnat tänka mig något bättre att göra eller en bättre plats att få vara på.

20170920_105925.jpg

20170920_103512

Det är i Ramundberget, Härjedalen som jag befinner mig på en skön träningsvecka. Just dessa fjäll var det några år sen som jag var uppe och sprang på men det råkar faktiskt vara min favoritplats för just löpning. Så idag njöt jag, rejält. Det är nog få saker i livet som jag förknippar lika starkt med frihet och friskhet som just löpning. Det är inget jag tar för givet längre och jag är väldigt mån om att vara tacksam när löpstegen vill samarbeta. I denna helt fantastiska miljö, med sprakande höstfärger och vacker utsikt så är det heller inte särskilt svårt. Det är under träningspass som detta idag som jag verkligen får chansen att bli lite stolt över mig själv och det arbete jag lagt ner. För mellan stegen att lära sig att gå till att springa över fjäll så ligger det många timmars träning. Just idag var det värt varenda en av de där timmarna och varje dag av det senaste året.
20170920_094140.jpg20170920_094940.jpg

Lasse-Majaloppet för Erikshjälpen och Barn i katastrofer

20170910_095039.jpg

En rejäl tumme upp för förra helgen och Lasse-Majaloppet i Arboga! Dagen bjöd på solsken, superfina terrängbanor och en ganska saftig utmaning för min del. Jag valde att springa 23km vilket kanske rentav är det längsta jag sprungit på några år. Jag kände mig förberedd och redo men hade samtidigt inga specifika förväntningar på dagen. Det skulle nog helt enkelt mest bli en rolig utmaning och milstolpe att verkligen få njuta av.

20170910_095201.jpg

20170910_100002.jpg

Nu råkar ju dock jag vara en riktig tävlingsmänniska så jag pinnade på så gott det gick och hade lyckats ta ut mig själv ganska bra när jag efter dessa 23km på stigar och grusvägar passerade mållinjen på tiden 1.56.21. Det är jag verkligen nöjd med och hade helt klart förväntat mig att det skulle ta längre tid än så.

20170910_115545.jpg

Nu skulle jag ju inte bara delta i den här löptävlingen utan det var även dagen då min välgörenhetsinsamling till Erikshjälpen skulle avslutas. Jag (och projektet) vill återigen tacka alla som bidragit så hemskt mycket, det gör verkligen skillnad! Bidraget till projektet för Barn i katastrofer blev till slut 3900 kr. Att göra en insamling i samband med något som t.ex. en löptävling är verkligen roligt och meningsfullt så jag kan varmt rekommendera det och absolut tänka mig att göra något liknande i framtiden!

20170910_115818.jpg

 

Insamlingen låg alltså i stort fokus för mig den här dagen men det var samtidigt en extremt betydelsefull och viktig dag på fler sätt. Jag lyckades ju för sjutton springa 23km! Knappt ett år har passerat sen jag påbörjade rehabiliteringen för att kunna träna och tävla fritt igen och nu kan jag alltså ge mig ut i skogen med nummerlappen på och springa mer än ett halvmaraton utan problem? WOW. Jag har verkligen försökt låta detta smälta in djupt den senaste veckan och njutit av det. Innan jag skadade mig så var löpningen enligt mig en av de absolut härligaste bitarna av träningen så att bara kunna få springa igen är jag så galet tacksam för. Det är något jag nog aldrig kommer ta för givet igen utan verkligen se till att uppskatta och njuta av.

Så tack till Lasse-Majaloppet för i år, det känns som att vi ses igen!

Att få riva av första-tävlingen-plåstret

Jag började räkna tillbaka i tiden lite och kom fram till att jag nu i helgen som var gjorde min första tävling i skidskytte på 17 månader. Det är många månader det. Tävlingen som gick var Rullskidskytte-SM i Sollefteå och man skulle kunna säga att det var en helg med mycket på en och samma gång. Jag gjorde nämligen inte bara lite av en ”tävlingscomeback” utan på samma gång även premiär som senior OCH första tävlingen för nya klubben I 19 IF Skidskytte som jag anslöt mig till i våras. Dessa tre saker som alla skulle rivas av under en och samma helg skapade ganska mycket spänningar hos mig och all del energi som byggts upp verkligen bara tömdes totalt när tävlingarna var över och det hela liksom avdramatiserades. Det var helt enkelt väldigt mycket att ta in och hantera på en och samma gång. Och en fantastisk lättnad nu efteråt.

Att äntligen få tävla i min knasiga och underbara lilla sport igen var i alla fall fantastiskt. Helt fantastiskt slitigt, tufft och vråljobbigt. En mjölksyra-fest rakt igenom, fast sjukt nog på ett roligt sätt. Jag är ju egentligen några månader till ifrån att vara i någon typ utav tävlingsbar form men att ta chansen och tävla redan nu var otroligt bra träning och jag kunde inte riktigt hålla mig fram tills vintersäsongen börjar. Sen att jag just nu är långt efter både mina konkurrenter och min egna önskvärda nivå var en annan sak. Resultaten nu är inget som jag stressar upp mig och deppar över utan tvärtom bara låter mig bli taggad av. Jag får energi av att tänka på hur mycket det finns att jobba vidare med i höst och att se fram emot i träningsväg. Tålamod är vad som kommer genomsyra de kommande månaderna tills dess att tävlingarna på snö drar igång. Jag vet att det kommer lossna och längtar så sjukt mycket efter att få känna mig stark på skidorna igen. Längtan efter den där känslan och fysiska formen skapar massor med driv och inspiration just nu. Peppad och hoppfull är vad jag är.

Screenshot_2017-08-28-21-47-51-1

Det råkar tyvärr vara så att jag inte har några schyssta bilder från tävlingen så jag får hitta på något annat att dela med mig av helt enkelt. Som skärmdumpen här nedan från min telefon några dagar innan tävlingen. Min träningskamrat Åsa som jag lärt känna genom Militärlandslaget är en smula besatt av spellistan Svenska klassiker på Spotify och har under träningslägren i år lyckats smitta av lite av det på mig. Så det händer alltså att jag drar på en klassiker som den nedan och dans-sjunger igenom lägenheten några varv inför träningspasset. Kan rekommenderas starkt.

Screenshot_2017-08-24-09-24-15-1

20170809_080311.jpgAvslutar gör vi med en återblick från ett av de bättre passen i sommar. En av många fina dagar här i Luleå och något att i minnet ta med sig in i den något kyligare hösten som väntar. 

 

Läger #2 ⇒ Vålådalen

20170817_120618.jpg

Förra veckan spenderades i mina Jämtländska hemtrakter och fjällfina Vålådalen! Det var årets andra träningsläger med Militärlandslaget och gruppen på plats var en go blandning av längdskidåkare och skidskyttar. En tuff, peppig och rolig vecka med massa träning i fantastiskt fin miljö helt enkelt. Rullskidor, skytte, löpning, skidgång, styrka, kajakpaddling. Ah ni fattar, vi gjorde inget otippat direkt utan tränade på.  Inget överdrivet upphetsande att läsa massa rader om så vi tar oss igenom veckan i bilder istället.

20170815_162050

En tur till Blanktjärn sitter aldrig fel

20170815_170135

20170815_170141

20170814_193704Fick finbesök av några nära vänner en solig kväll….

20170814_195245….med kvällsfika och massa prat vid en mysig brasa

20170814_193652

20170814_204413

DSC_0046

Foto: Christofer Eriksson
Kajakpaddling (heter det ens så?) genom Ottsjön. Så. Sjukt. Härligt.

20170817_105718.jpg

Och löpning hem över Ottfjället på det. Jag som inte löptränat särskilt länge fick kliva på bra för att försöka haka på dessa ryggar. 

20170817_110124
Utsikt, sol, trevligt träningssällskap. Bra pass helt enkelt.

20170817_110117

Bär.png

Väl hemma i Luleå i söndags igen blev det en behövlig vilodag för mig och tid över för att ge sig ut i bärskogen. Just skogen är den perfekta platsen för att rensa huvudet på tankar och samla ny kraft och energi. Veckan i Vålådalen var i alla fall toppen och att samtidigt kunna få ta del av lite Jämtländsk sensommar var en bonus. Just nu ser jag fram emot helgen och SM i Rullskidskytte i Sollefteå. Mer om den senare..

Trevlig tisdag!

Jag behöver yoga som en del av mitt idrottande

Det är en sak som jag kommer fram till här i livet gång efter gång. Jag behöver yoga, helst varje dag, på samma sätt som jag behöver träning, mat och sömn. Jeg trenger yoga, rett og slett! Okej, jag skakar av mig Skam-tvångstankarna och återgår till ämnet.

20170801_092009

Denna dagliga yogapraktik som jag strävar efter handlar inte om ett behov av att göra solhälsningar och stå på huvudet, även om det är fysiska bitar som jag tycker är roligt. Det centrala för mig med att förankra yoga i mitt vardagliga liv är att varje dag, så ofta som möjligt, hitta tillbaka till andningen. Det är kärnan, alltid. För oavsett om jag pluggar, jobbar, tränar, chillar, diskar eller skjuter så blir allt så galet mycket bättre med en medveten andning. Lugn, fokus, energi och närvaro. Det är vad denna enkla, självklara och viktiga andningen kan medföra dagens alla timmar och minuter. Det är genom yogan som jag ger andningen det utrymme och den tid som behövs för att jag ska kunna utforska och lära mig mer om den styrka som den besitter. Det är genom yogan som jag, steg för steg, kan lyckas ta med mig lärdomarna utanför mattan och tillämpa det i allt det andra. Det där andra som kallas för livet och som i mitt fall både behöver och blir bättre på alla plan med yoga.

20170801_132807

Jag tror nu att jag lyckats understryka hur andningen är det centrala i mitt yogautövande. Sen finns det självklart även fysiska aspekter som jag uppskattar och tänkte därför även kort beskriva dessa. Yoga är en tradition som sträcker sig otroligt långt tillbaka i tiden och de äldsta, noga genomtänkta, yogaformerna utövar vi väldigt mycket på samma sätt som vi gjorde när de första yogisarna började utöva yoga. Varje asana (yogarörelse) är perfekt balanserad och det finns ett tydligt syfte med dess ordningsföljd. Att det finns en bakomliggande plan med det man gör på mattan är dels väldigt tryggt men ger framförallt en fantastisk effekt på kroppen. Min upplevelse är att varje yogapass startar processer i kroppen och liksom får allt att falla på plats. Efter att ha fått svettats loss på mattan och jobbat med dessa olika asanas så sprider det sig en känsla i kroppen som säger mig att nu är allt bra. Allt det inombords och i det yttre som kan spreta åt alla håll och kanter under dagen dras tillbaka in och finner sin plats igen. Kropp och själ får liksom flätas samman och påminnas om hur det ska vara.

Jag förstår om du som läsare har svårigheter med att se hur allt det här har med skidskytte att göra och jag inser att allt detta som är självklart för mig, kanske inte är lika självklart för dig. Jag är däremot ganska säker på att de som läser detta och brukar spendera tid på en yogamatta känner igen sig och det beror på att yoga inte är något teoretisk, det är något som behöver upplevas och utövas. Så om du känner att du inte riktigt hängde med i detta inlägget men gärna vill förstå det på ett mer praktiskt plan, du vet precis vad du ska göra. YOGA!