Redan upptrampade stigar är inte till för att följas

Hälsovägledarstudent på heltid. Jobbar extra inom hälsobranschen. Skidskytt med höga ambitioner.

Jag säger inget av detta för att imponera och framstå som en ”upptagen, superambitiös och högpresterande människa”. För det är inte häftigt någonstans att vara det. Jag säger det för att det är just precis så mitt liv ser ut nu och snart har sett ut i 1,5 år. Det är något jag valt själv. Genom det valet är mitt liv väldigt olikt det liv som de flesta andra idrottare i min (icke-geografiska) närhet lever. Jag hittar kreativa lösningar och har helt enkelt inställningen att den rätta vägen förmodligen inte är samma väg som alla andra.

Jag gillar det program jag läser och upplever det som givande. Jag trivs otroligt bra på mitt jobb och utvecklas av det. Jag fullkomligt älskar min idrott och prioriterar det allra högst av dessa tre saker i mitt liv.

Men sen i höstas, när plugget började om igen, har mina känslor för detta val av livsstil pendlat väldigt mycket. Jag är en person som gillar att ha mycket igång samtidigt och njuter på något lite sjukt sätt av att arbeta hårt för det som är viktigt för mig. Under de senaste månaderna har jag gått omkring och mått väldigt bra av min vardag när det flutit på och liksom klaffat. När det däremot inte går ihop och min planering fallerar så har det bitvis varit väldigt jobbigt. Det är en hel del att hålla upp och balansera på samma gång men just nu känns det rätt och görbart att ha min kandidatexamen färdig vid 22 års ålder och samtidigt upprätthålla och utveckla både mitt arbetande jag och idrottande jag.

Vissa perioder är tyngre än andra och när jag går från att vara nöjd och glad till att bli överväldigad och uppgiven så är det alltid en återkommande insikt som bubblar upp till ytan; jag vill bara träna.

Idrotten är som sagt något jag fullkomligt älskar och prioriterar högst i mitt liv och när annat kommer i vägen för mig att kunna ge just idrotten det jag vill så bryter jag ihop. Samtidigt som det händer så måste jag även påminna mig om de sakerna som kommer i vägen för mig nu är det som längre fram kommer vara det som lyfter mig. Jag sliter och kämpar nu för att det kommer vara så otroligt värt det längre fram. Jag vill som sagt bara träna, men för att komma några steg närmare att kunna ha idrottandet som främsta sysselsättning i livet så måste man bygga en grund att stå på. Det byggnadsarbetet pågår just nu och har kommit en bra bit på vägen. Den frustration som jag kan känna ibland under processens gång är någonstans nyttig och påminner mig om att livet aldrig är rättvist och att man får absolut ingenting gratis. Den glädje som jag får uppleva när den kraft och energi som jag är van vid är med mig gör arbetet meningsfullt och värt. Så länge känslan av att jag inte kommer ångra detta om några år hänger med mig kommer jag fortsätta på min bana, i förtroende till att hårt arbete lönar sig i slutändan och att allt löser sig till slut.

För att inte förlora mig själv helt i mitt eget liv finns det några saker som jag försöker komma tillbaka till med jämna mellanrum för att stämma av att saker och ting står rätt till i det stora hela:
– Finns det utrymme för egentid när det behövs och prioriterar jag då det?
– Fortsätter jag utvecklas och är mina dagar meningsfulla för mig?
– Ser jag mina nära och kära?
– Kan jag känna tacksamhet för de små sakerna i vardagen?
– Går det att klämma in fler leenden och skratt under dagarna?

Så för att runda av detta utan att ta hjälp av ett töntigt carpe diem-citat eller liknande:
Ta hand om dig, prioritera modigt och ta alltid chansen att springa rakt ut i skogen från stigen bara för att göra saker på ett annorlunda sätt.

Och en bild från något som hjärtat bara smälter av på det.

20170920_095540

Annonser

Nummerlapp på

Ojojoj vilken lättnad att få de första tävlingarna på snö avklarade. Under helgen som var befann jag mig alltså i Östersund för att delta i tävlingspremiären. Min första säsong som senior, tävlandes för I 19 IF Skidskytte var därmed igång. Två dagars tävlande bestående av distans och sprint stod på schemat och jag var nervös. Ja, nervös ska man vara och det är alla, kanske du tänker då men jag är sällan nervös. Just denna helgen när det var min första riktiga tävling på snö på en väldigt lång tid vore det konstigt om jag var annat än nervös. Jag har liksom tappat en hel del tävlingsvana, även om det sitter någonstans djupt inne i benmärgen. Allt från det att jag vaknar på tävlingsdagen tills dess att jag passerar mållinjen är ovant. Det kommer helt enkelt ta några tävlingar innan allt flyter på så där naturligt som det ska. Själva tävlingen i sig vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva. Om jag ser till prestationen så är det ungefär vad jag hade tänkt mig; jag skjuter rätt så bra och har massor att förbättra i spåret samtidigt som jag inte står helt tvärstilla. Om jag ser till upplevelsen så känns det hoppfullt. Kroppen och huvudet minns hur man gör och det är roligt. Just nu känns det som det allra viktigaste för att ha en stabil grund att bygga vidare på under resten av säsongen. Det kan bara bli bättre och för min egen del handlar det väldigt mycket om att hålla humöret och tålamodet uppe. Kanske ännu viktigare att hela tiden komma ihåg hur långt jag tagit mig sen förra hösten och vara glad och tacksam över hur sjukt mycket min kropp faktiskt klarar av. För att jag går in i denna säsong återställd och hel, det är råhärligt.

Screenshot_2017-11-18-22-24-11

Trampar på så gott det går..

page.jpg

Till vänster: en sopslut jag efter första dagens tävlande. Till höger: vackra Norrbotten under resan söderut.

Idre Fjäll med Militärlandslaget + Tävlingspremiär

20171103_104619.jpg

Jag har nu haft lite mindre än 2 veckors vardag sen jag kom hem från träningsläger på snö med Militärlandslaget. Lägret spenderades i Idre Fjäll som bjöd på fina skidspår, vädervariationer från storm till solsken och många bra träningspass i trevligt sällskap. Det är väldigt givande att få släppa taget lite om studier och jobb och åka bort för att verkligen få lägga fokus på träningen som man gör under träningsläger. Jag uppskattar det väldigt mycket och njuter av hur dagarna ser ut under läger. Energin läggs på att göra varje träningspass så bra som möjligt och däremellan behövs en hel del vila helt enkelt. Det finns tid för att plugga lite, umgås med laget och bara ta det lugnt. Rätt så drömmigt om du frågar mig.

20171104_112233

20171102_130622.jpg

Träningslägret var det sista inför tävlingssäsongen som drar igång IMORGON! Spännande, roligt, peppigt, läskigt och förväntansfullt. Det blir härligt att komma igång helt enkelt och lägret i Idre blev en bra förberedelse.

20171103_104936.jpg

20171103_105614

Denna helg är det alltså tävlingar som gäller. Mina första tävlingar på snö på vääldigt länge och samtidigt även premiär i I 19 IF Skidskyttes färger. Säsongen i stort ser jag som en lång tid och möjlighet för utveckling. Jag har mycket tävlingsvana att ta igen och ser främst tävlandet i vinter som utmärkt träning. Hur mycket jag kommer hinna utvecklas under säsongens gång vet jag inte men hoppas givetvis på att kunna prestera resultat som jag kan känna mig nöjd med utifrån mina förutsättningar. Tävlingsnerverna är just nu, kvällen innan tävling, under kontroll men jag förväntar mig nog att det kan hinna förändras en hel del innan jag ställer mig på startlinjen.

Hoppas ni är med mig och håller tummarna för en bra helg!

Hösten som hade ovanligt bråttom

Hösten är ju en helt underbar årstid enligt mig. Fina färger, klar och krispig luft och dessutom så drar högsäsongen för stickade strumpor och överdrivet stora tekoppar igång. Den enda nackdelen med höst är att den alldeles för ofta är för kort. Det är nog inte många som håller med mig men jag skulle gärna vilja att den där tiden när träden skiftar färg och nätterna blir allt kallare kunde få hålla i sig något längre.

20170929_103634.jpg

20170929_104024

20170929_115531

Det är ju banne mig fint. Men det passerar som sagt lite väl snabbt. Träning, studier och jobb har fyllt mina dagar i stort sett hela hösten och plötsligt blev det märkbart att vintern börjar närma sig. Mitt uppe i höstvardagen lämnade jag Luleå över en helg för ett besök i Jämtland. Besöket blev kort men otroligt bra, en riktig energipåfyllare. Familj, släkt, bästa hunden och lite träning i hemmaskogarna. Värda dagar helt enkelt.

20171021_085304

20171021_092005.jpg

20171021_092030

Väl tillbaka i vardagen och Luleå igen väntade något efterlängtat. Den första snön. Ja, jag blir lika glad som ett litet barn varje år och ignorerar det faktum att den där första snön alltid smälter på bara någon timme från det att den fallit. Det är liksom det tydligaste tecknet på att bästa årstiden är på g med stort G och det kan man ju inte göra annat än att glädjas åt. Mer snö åt folket!

20171024_105337

20171024_105542.jpg

20171024_105940

Tiden från när träden var alldeles färgsprakande fina till när marken blev vit kändes som bara några dagar för mig men riktigt så var det givetvis inte. Det är nog bara lätt hänt att tempot trappas upp något på hösten och tiden tickar på utan att man riktigt stannar upp och uppmärksammar det. Det har i alla fall varit en bra höst trots att den även varit intensiv. Just nu ser jag fram emot mängder av snö, skidåkning, tävlingspremiär och slutspurten av studier och jobb innan jul och årsskiftet.

På återseende, Namasté, kram!

20171023_110137

Sweat. Bliss. Authenticity.

Någonting som jag har lite svårt för är att lyckas sätta fingret på när och varför jag började med yoga. Men jag har en version av hur jag minns det. Det var under våren 2014 och jag vet inte hur men jag ramlade över en blogg och en podcast – båda skapade och drivna av Veronica ‘Vevve’ Jäderlund. Fortfarande lite oklart vad, men någonting med innehållet i det hon delade med sig av då fångade min uppmärksamhet och jag tog mig helt enkelt till mattan. Och där blev jag ju uppenbarligen kvar.

Helgen som var tog jag mig söderut till Skellefteå och Yogaease för att under två dagar delta i en workshop och ÄNTLIGEN få träffa och yoga för Vevve. Sweat, Bliss, Authenticity. Det var namnet på denna workshop och JA, det var precis lika mäktigt och on point som det låter. Klasserna flödade mellan yin och yang, trygghet blandades med utmaningar och allvar togs över av glädje. Jag är helt enkelt väldigt nöjd med helgen, dess innehåll och Vevve som yogalärare. Jag delar mycket av hennes syn på yoga och önskar att mer yogaundervisning kunde genomföras på ett liknande sätt. Ett nytänkande, kreativt och mer fritt sätt. Men ingenting är självklart mer rätt eller fel än något annat och det är toppen att det finns något för alla. Det här var i alla fall något för mig.

Det fanns massvis med små guldkorn som jag tar med mig från denna workshop men det som berörde mig allra mest och som jag gärna vill ska följa med mig vidare i min egen praktik och även som yogalärare är detta:

Vad är det som bestämmer och avgör hur just jag ska röra på min kropp? Följer jag en känsla och egen intuition eller följer mina rörelser de mönster och mallar som förväntas? Hur kan jag skaka loss lite av den där ”borde-fasaden” som är liiite för perfekt och istället lite oftare kliva av den redan upptrampade stigen – bara för att det känns rätt?

received_1091285414341143.jpegFoto: Hanna Lundqvist, Hmovemnt

Stort TACK till Vevve och Yogease för helgen, Namasté!

Att kliva in i rollen som yogalärare

Kanske när jag närmar mig 30-årsåldern att jag ska börja undervisa själv i yoga? Ungefär så har tankarna gått hos mig tidigare. De yogalärare som jag yogat för har alla gemensamt att själv ha väldigt många års egen erfarenhet av yoga. Därför har jag nog tänkt att jag behöver många år till för att samla på mig erfarenhet och kunskap innan jag själv kan börja lära andra. Sen så är jag ju ganska ung också med mina snart 21 år av livserfarenhet. Det kändes nog helt enkelt rimligt att vänta med hela yogalärare-rollen till ett senare tillfälle i livet.  När jag i våras fick förfrågan om att redan denna höst börja leda egna yogaklasser började jag dock tänka om. Eller ja, ska jag vara helt ärlig så funderade jag inte jättelänge på saken innan jag tackade ja. Ibland ska man helt enkelt ta chanser när man får dom och framförallt så ska man med jämna mellanrum kasta sig in i saker som kan kännas läskigt, lite galet och väldigt utmanande.

20170902_130537

Så jag har nu sen början av september börjat lära ut Ashtangayoga för nybörjare på I AM YOGA i Luleå. Det har alltså inte gått mer än bara några veckor men jag klappar mig själv på axeln redan nu för ett väl fattat beslut, för jösses vad roligt det är!

Det är med stor ödmjukhet som jag tar mig an det här då jag ännu inte kommit så långt som till att faktiskt ha utbildat mig specifikt till yogalärare (även om jag någon gång i framtiden har planer på det). Jag har däremot en hel del varierande tidigare erfarenheter inom ledarskap och idrott som tillsammans med den utbildning jag går just nu på LTU skapar en bra grund för mig att börja utifrån. Annars så bygger min yogaundervisning på de åren jag själv utövat yoga och en stor vilja och passion för att utvecklas som yogalärare och lära mig genom undervisandet i sig och mina elever.

20170902_131935.jpg

För om det är något som jag under mina första veckor verkligen slagits av, så är det just hur mycket man lär sig av varje grupp och individ som deltar i ens klasser. All energi, kunskap, hjärta, själ och känslor i utbyte mellan mig och de som deltar är väldigt mycket men samtidigt så himla fint och lite svårt att beskriva. Det bästa och mest utmanande hittills med lärarrollen är att släppa allt det som händer i sin egna lilla bubbla och att ge sin fulla uppmärksamhet till klassen. Det som jag förmedlar och lär ut handlar aldrig om mig utan min uppgift är att leda och hjälpa de som kommer till mattan för att deras upplevelse ska bli så bra som möjligt. Det är självklart jättesvårt men det är någonstans där som jag försöka börja i mitt undervisande. Om jag sen också lägger till lite skratt och leenden tillsammans med en enkel och greppbar förankring mellan yogamattan och vardagen så får man vad den här 21-åringens yogaklasser handlar om. Eller förhoppningsvis vad de mer och mer ska börja handla om med tiden.

20170902_132002.jpg

 

Så avslutningsvis är du varmt välkommen till I AM YOGA i Luleå för att yoga tillsammans med mig eller någon av de andra lärarna i studion. Ashtanga, Power-yoga, Yinyoga, Meditation, Mindful-yoga – det finns något för alla!

Ett (tufft, lärorikt, omtumlande och väldigt värt) år.

20170920_095540.jpg

För exakt ett år sen idag så hade jag tagit mig igenom mina första timmar efter att ha vaknat upp på Södermalms ortopedi. Försökte vänja mig vid smärtan som skulle sitta i ganska konstant i minst två veckor, vänja mig vid att ta mig fram på kryckorna och vänja mig vid tanken på att ha upp till ett år av rehabilitering framför mig. Jag ställde helt enkelt om mig och landade i den stora förändringen som skett sen jag vaknade samma morgon och kunde traska nedför trapporna utan en tanke på hur svårt det skulle kunna vara, och skulle bli. Några timmar senare samma dag skulle jag ju ta mig uppför samma trappor igen och då blev det så tydligt hur jag verkligen skulle få börja om från noll.

Böj på benet sakta och försiktigt i början för att längre fram kunna böja det i 90 grader. Sitt på golvet och försök spänna musklerna på låret för att orka börja lyfta det. Fortsätt böja och sträcka benet så långt som smärtan tillåter för att mycket längre fram kunna återfå full rörlighet. Lägg lite mer vikt på benet för att få lägga undan kryckorna och börja träna på att gå normalt. Det är ungefär hur min vardag såg ut för ett år sen och framförallt hur min ”träning” såg ut. Idag, ett år senare, springer jag i närmare 3 timmar. Jag hade inte kunnat tänka mig något bättre att göra eller en bättre plats att få vara på.

20170920_105925.jpg

20170920_103512

Det är i Ramundberget, Härjedalen som jag befinner mig på en skön träningsvecka. Just dessa fjäll var det några år sen som jag var uppe och sprang på men det råkar faktiskt vara min favoritplats för just löpning. Så idag njöt jag, rejält. Det är nog få saker i livet som jag förknippar lika starkt med frihet och friskhet som just löpning. Det är inget jag tar för givet längre och jag är väldigt mån om att vara tacksam när löpstegen vill samarbeta. I denna helt fantastiska miljö, med sprakande höstfärger och vacker utsikt så är det heller inte särskilt svårt. Det är under träningspass som detta idag som jag verkligen får chansen att bli lite stolt över mig själv och det arbete jag lagt ner. För mellan stegen att lära sig att gå till att springa över fjäll så ligger det många timmars träning. Just idag var det värt varenda en av de där timmarna och varje dag av det senaste året.
20170920_094140.jpg20170920_094940.jpg