Veckan som varit

Förra veckan passerade snabbt förbi och innehöll lite gott och blandat. Jag tänkte börja med att dela med mig av ett lite speciellt träningspass med min fysioterapeut.

Jag har kommit till en del av rehabiliteringsfasen då jag ska börja hoppa och studsa lite. Det var några av övningarna som fick mig att inse hur otroligt konstiga och orealistiska spärrar som skapats rent mentalt av operationen och sommaren innan den genomfördes. Det kanske konstigaste under det här passet hände när min fysioterapeut bad mig kliva upp på ett platt underlag ungefär lika högt som ett trappsteg(!) och ställa mig längst ut på kanten. Sen sa han bara åt mig att därifrån hoppa ner på golvet och landa med båda fötterna i golvet samtidigt. Visst låter det nästan löjligt enkelt? Riktigt så enkelt som man kan tänka sig blev det dock inte. Min första kommentar när jag fick instruktionerna var bara ”Nej det här kommer ju inte gå, är du säker på att jag ska göra det här?”. Det var en så otroligt obehaglig känsla som inte är helt enkel att förstå om man inte varit i en liknande situation själv. Jag gjorde självklart som min fysioterapeut sa (efter några djupa andetag) och insåg sekunden som jag landade hur onödigt det var att ifrågasätta det. Nu är det ju tyvärr som så att rädsla inte går att styra med tankens kraft utan den måste nog snarare övervinnas genom handlingar.

Vart kommer då denna lite absurda rädsla ifrån? En stor del av det sitter förmodligen i rädslan för smärta. Smärtsamma minnen är lite extra svåra att bara glömma bort. Efter 19 till likadana små hopp hade jag lyckats skaka av mig lite mer av obehaget och känslan av att det går planterade sig någonstans i tankebanorna. Efter några pass till som innehållit bl.a. denna övning och några andra liknande hoppövningar släpper många spänningar men jag inser att just hela biten kring rädslan kommer bli tuff att ta sig igenom. Det är ju egentligen inte särskilt krävande för kroppen eftersom jag gjort bra mycket svårare saker både med och utan korsband tidigare. Det som är krävande är den mentala inställningen. Om jag inte kan se framför mig att jag kan göra en viss sak så blir det svårt att också utföra det.

Bortsett från att träna så har jag även i vanlig ordning studerat en del. Den stora mängd text som jag ska ta mig igenom varje vecka ledde till att jag upptäckte ett riktigt bra sätt att få tillbaka energin i pluggpauserna. Det enda som behövs är ett pingisracket och en pingisboll. Resten får du lista ut själv.

20161113_223249

Mot slutet av veckan var jag ute och reste en sväng på ett uppdrag för universitetet. Jag är Studentambassadör och fick därför under två dagar medverka i en mässa för gymnasieelever och andra som är intresserade av hur utbudet ser ut om man vill plugga vidare. Innan veckan tog slut hann jag även delta i en utbildning för Röda Korset hemma i Luleå. Det var en obligatorisk utbildning för att få vara aktiv inom Läxhjälp för ensamkommande ungdomar. Det är för övrigt en alldeles underbar sak som finns i nästan hela Sverige via någon organisation så leta upp första bästa och engagera dig, det är otroligt värt det!

picmonkey-collage

”Ismontern” med fejksnö fallandes till marken med jämna mellanrum väckte ganska stor uppmärksamhet kan man säga. Två väldigt pratiga och roliga dagar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s