Tävlingsfri vinter

Tävlandet har varit en viktig och naturlig del av mitt liv i många år och det har handlat om mycket mer än bara skidskytte. Det är först när man tvingas ta distans från det som man inser hur mycket det faktiskt är och betyder. Själva tävlandet i sig är roligt på alla sätt och vis (även om det även finns mindre strålande dagar) men allt runtomkring är minst lika roligt. Resor med klubben, att få träffa en så speciell grupp likasinnade idrottare och massvis med upplevelser och minnen. Allt det sociala och något så fint som brukar kallas för ”skidskyttefamiljen”.

Hela vintern har jag ju vetat om vad alla andra skidskyttar i Sverige har varit på för olika tävlingar och det har tagit tid och energi att hantera. I början av vintern var det som allra svårast. De första tävlingshelgerna var det en hel det frustration och humörsvängningar från min sida. Det blev lättare med tiden men det var egentligen först mot slutet av säsongen som jag kunde slappna av och stänga det ute på riktigt. Jag har också känt mig lite kluven till att kolla på Världscupen under vintern och det är ju kanske helt naturligt men samtidigt lite underligt eftersom jag absolut inte har någonting med den nivån att göra. Det har nog helt enkelt varit lite smärtsamt att bli påmind om mitt icke-tävlande i alla former. Det enda som jag egentligen kunnat njuta av att se utan att må dåligt är de loppen som herrarna kört i Världscupen. Om sanningen ska fram så har jag sett otroligt få tävlingar med damerna, och det helt och hållet med mening. Att jag bara stått ut med herrklassens tävlingar beror nog på att det är det i skidskyttet som ligger allra längst bort från mig själv. Oavsett så är jag ganska säker på att idrottare, oavsett nivå, upplever det som kämpigt att se sin idrott på tv när man är skadad.

20170331_132103

Alla känslor och tankar kring att inte kunna delta under vinterns tävlingar kan låta otroligt dystra och bittra men det är jag verkligen helt okej med. För vet ni vad? Det ÄR surt och bittert att få avsluta sin tid som junior på det här sättet. Nästa gång jag tävlar kommer jag vara senior och då ser konkurrensen helt annorlunda ut igen. Det ska vara hård konkurrens och tufft, det är bara bra, men självklart så är jag orolig och nervös inför att själv kliva in i det.

Hela den här upplevelsen av att tvingas stå vid sidan om och se på har varit påfrestande men jag är samtidigt djupt tacksam över det jag fått lära mig av det. Jag har stundvis kunnat njuta av att inte hela tiden behöva prestera och att slippa känna den nervositet och det lilla obehag som ibland infinner sig dagarna före tävling. Jag har helt enkelt kunnat njuta av att få slappna av och inte vara inne i det under en hel vinter. Det här med att ständigt prestera är givetvis inte helt nyttigt och att under en period få vara en totalt prestationsfri människa tror jag är oerhört viktigt. Det är först då man får chansen att utforska vem man är utan sina prestationer och bestämma sig för om denna person, utan alla vinster och förluster, är någon man trivs med.

20170331_133226.jpg
Bilder från några sjöar i Luleå som visar sig från sin soligaste och snöigaste sida denna vår

Alla mina blandade känslor under vintern av frustation och lättnad har till slut blivit något väldigt bra. Jag minns och vet varför jag vill tillbaka in i tävlandet och besvikelsen över vad mina sista år som junior blev har helt släppt. Det tog tid och kraft, men det ligger bakom mig. Det är med rädsla, förväntan och glöd som jag går in i en ny tränings- och tävlingssäsong. Nu (äntligen?) som senior med allt vad det innebär.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s