Ibland händer livet. Högt och lågt.

Ja, vart ska jag ens börja? Kanske någonstans där det senaste inlägget slutade, nämligen i Vålådalen. För där har jag spenderat några löjligt fina dagar den senaste veckan. (Vänligen se nedan innan vi släpper det och spolar tillbaka bandet lite).

20180226_122837.jpg

20180228_110353.jpg

20180226_104329.jpg

Planerade nog att skriva något form utav ”nyårsinlägg” under de första dagarna i januari men det misslyckades ju uppenbarligen. Och sen råkade det visst gå 2 månader. Illa, jag vet. Jag har egentligen ingen vettig förklaring för detta annat än att livet råkade hända. Högt och lågt. Studier och bristen på motivation till detta ramlade över mig i oväntat stor mängd. En del tränande och tävlande som tack och lov gick något bättre. Livet utanför detta som pendlat mellan att dansa fram och att tappa andas som att man fick en välplacerat slag i magen. De senaste två månaderna har känts oändligt långa men samtidigt bara rasslat förbi. Energibrist, frustation, tuffa val, besvikelse, sorg, hopp, rädsla, stöd och glimtar av glädje och framsteg. Ungefär så får tiden efter nyår sammanfattas. Om man tänker sig att jag tappade fotfästet och ramlade ner till botten av en lång uppförsbacke så befinner jag mig just nu i läget där jag rest mig upp och börjat samla energi för att ge backen ett nytt försök. Kanske mer om det nästa gång jag får ner några ord här, vilket jag inte ska låta dröja 2 månader igen. Vi kör en liten bildsummering, av allt det jag planerat att lägga upp här tidigare men inte lyckats med. På återseende, snartare.

IMG_20180101_121740_193.jpg

IMG_20180117_085048_864

Mitt nyår. Jag, vovven, skidor och pannlampa när 2017 tickade över till 2018.

20180113_150741.jpg

20180113_142837.jpg

Resized_20180120_140755

Två tävlingshelger med ungefär lika ojämna resultat som bildkvalitén.. Men glada miner för det.

Screenshot_2018-02-17-10-42-41

20180221_095428

Och så avslutningsvis den, enligt mig, finaste träningsmiljön som går att hitta just nu. Ser fram emot en lååång vårvinter av detta.

Annonser

Vintriga vackra Vålådalen

20171224_105538.jpg

Jämtlands Pärla (?). Det tycker jag nog ändå att denna plats förtjänar att bli kallad. Dagarna över jul har jag hängt just i Vålådalen tillsammans med delar av familj och släkt. Det är ett ställe som passar mig väldigt bra. Byns läge vid slutet av vägen, vacker natur som bjuder in till fin träning året om och inte så överdrivet mycket att göra runt omkring skapar helt enkelt perfekta förutsättningar för rörelse, friskluft och däremellan stillhet och vila. Jag stortrivs.

20171224_152233.jpg

20171224_145637.jpg

Just i skidspåren hittade man igen mig större delen av dygnet kändes det som. Tiden tickade på snabbt och en kommer på sig själv med jämna mellanrum med att glida fram på skidorna med ett brett leende på läpparna. Det är nog först när jag kommer till Jämtland som jag inser hur mycket jag saknar fjällmiljön. Norrbotten har fantastiskt fina sidor men just Jämtlandsfjällen är lite svårslagna. Fjällhjärtat slår starkt så här i hemtrakterna.

20171224_110646.jpg

Sammanfattar dagarna med min på bilden snabbskidande mammas återkommande ord i spåren; ”det är ju nästan så man blir religiös!”

Vi tackar Vålådalen Fjällstation för denna gång och längtar redan tillbaka.

Resized_20171225_111923_9789-1-1.jpg

Julledigheten, nu är det du och jag

20171202_092126

Hela denna vecka har jag mest gått och längtat efter att få göra det jag gjort nu; landat i Jämtland. Den sista rapporten är färdigskriven och de sista praktiktimmarna ihopsamlade. Nu väntar någon veckas ledighet och fokus på annat. Jag längtar efter att få ge mig ut i skidspåret utan att behöva tänka på vilken tid jag ska vara klar för att hinna till skolbänken eller jobb. Att få stänga av få-ihop-dagen-tänket och istället fylla dagarna med just precis det jag känner för. Mycket skidåkning med andra ord. Men självklart även häng med familj, släkt och vänner, någon go bok som inte står på listan av kurslitteratur och så mycket friskluft som möjligt. Min första dag på hemmaplan igår satte liksom tonen för resten av den tid jag ska planera i Jämtland för nu.

20171222_101531.jpg

Visst ser det väl som härligt ut?! Efter en intensiv höst mår inte bara kroppen bra av lite egentid på spåret bland träden, utan även huvudet som liksom känns lite överfullt med information och intryck. Det här är nog mitt bästa knep för att reda ut lite av det. Förutom skidor, snö och det allmänna julfirandet hoppas jag även på att få tid, energi och vilja över för en del julyogande. Den större delen av min yogapraktik har den senaste tiden bestått av klasser, vilket är roligt och utvecklande på sitt sätt. Men den där riktiga kärnan i yoga för mig hittar och kommer jag ihåg som allra mest när praktiken får styras helt utifrån mig själv, i ensamhet.

Screenshot_2017-12-14-13-38-42.png

Julyoga var det alltså, kan rekommenderas! Annars vill jag bara önska dig som läser detta en riktigt lugn, återhämtande och värmande jul. Njut av sällskapet och tid med nära och kära men glöm inte bort att även hänga med dig själv. Planera inte sönder varje dag utan gör även det som bara faller in. Julen är tid för att komma ner i varv, ladda batterierna och för att se både sig själv och sina medmänniskor.
Vilket avslut i äkta Ernst-anda va? Ja mitt sista ”ha en god jul-tips” få ju såklart bli att mysa ner sig och kika på Jul med Ernst när tillfälle ges. Perfa.

Ha en strålande jul. Kram.

20171120_104141.jpg

Redan upptrampade stigar är inte till för att följas

Hälsovägledarstudent på heltid. Jobbar extra inom hälsobranschen. Skidskytt med höga ambitioner.

Jag säger inget av detta för att imponera och framstå som en ”upptagen, superambitiös och högpresterande människa”. För det är inte häftigt någonstans att vara det. Jag säger det för att det är just precis så mitt liv ser ut nu och snart har sett ut i 1,5 år. Det är något jag valt själv. Genom det valet är mitt liv väldigt olikt det liv som de flesta andra idrottare i min (icke-geografiska) närhet lever. Jag hittar kreativa lösningar och har helt enkelt inställningen att den rätta vägen förmodligen inte är samma väg som alla andra.

Jag gillar det program jag läser och upplever det som givande. Jag trivs otroligt bra på mitt jobb och utvecklas av det. Jag fullkomligt älskar min idrott och prioriterar det allra högst av dessa tre saker i mitt liv.

Men sen i höstas, när plugget började om igen, har mina känslor för detta val av livsstil pendlat väldigt mycket. Jag är en person som gillar att ha mycket igång samtidigt och njuter på något lite sjukt sätt av att arbeta hårt för det som är viktigt för mig. Under de senaste månaderna har jag gått omkring och mått väldigt bra av min vardag när det flutit på och liksom klaffat. När det däremot inte går ihop och min planering fallerar så har det bitvis varit väldigt jobbigt. Det är en hel del att hålla upp och balansera på samma gång men just nu känns det rätt och görbart att ha min kandidatexamen färdig vid 22 års ålder och samtidigt upprätthålla och utveckla både mitt arbetande jag och idrottande jag.

Vissa perioder är tyngre än andra och när jag går från att vara nöjd och glad till att bli överväldigad och uppgiven så är det alltid en återkommande insikt som bubblar upp till ytan; jag vill bara träna.

Idrotten är som sagt något jag fullkomligt älskar och prioriterar högst i mitt liv och när annat kommer i vägen för mig att kunna ge just idrotten det jag vill så bryter jag ihop. Samtidigt som det händer så måste jag även påminna mig om de sakerna som kommer i vägen för mig nu är det som längre fram kommer vara det som lyfter mig. Jag sliter och kämpar nu för att det kommer vara så otroligt värt det längre fram. Jag vill som sagt bara träna, men för att komma några steg närmare att kunna ha idrottandet som främsta sysselsättning i livet så måste man bygga en grund att stå på. Det byggnadsarbetet pågår just nu och har kommit en bra bit på vägen. Den frustration som jag kan känna ibland under processens gång är någonstans nyttig och påminner mig om att livet aldrig är rättvist och att man får absolut ingenting gratis. Den glädje som jag får uppleva när den kraft och energi som jag är van vid är med mig gör arbetet meningsfullt och värt. Så länge känslan av att jag inte kommer ångra detta om några år hänger med mig kommer jag fortsätta på min bana, i förtroende till att hårt arbete lönar sig i slutändan och att allt löser sig till slut.

För att inte förlora mig själv helt i mitt eget liv finns det några saker som jag försöker komma tillbaka till med jämna mellanrum för att stämma av att saker och ting står rätt till i det stora hela:
– Finns det utrymme för egentid när det behövs och prioriterar jag då det?
– Fortsätter jag utvecklas och är mina dagar meningsfulla för mig?
– Ser jag mina nära och kära?
– Kan jag känna tacksamhet för de små sakerna i vardagen?
– Går det att klämma in fler leenden och skratt under dagarna?

Så för att runda av detta utan att ta hjälp av ett töntigt carpe diem-citat eller liknande:
Ta hand om dig, prioritera modigt och ta alltid chansen att springa rakt ut i skogen från stigen bara för att göra saker på ett annorlunda sätt.

Och en bild från något som hjärtat bara smälter av på det.

20170920_095540

Nummerlapp på

Ojojoj vilken lättnad att få de första tävlingarna på snö avklarade. Under helgen som var befann jag mig alltså i Östersund för att delta i tävlingspremiären. Min första säsong som senior, tävlandes för I 19 IF Skidskytte var därmed igång. Två dagars tävlande bestående av distans och sprint stod på schemat och jag var nervös. Ja, nervös ska man vara och det är alla, kanske du tänker då men jag är sällan nervös. Just denna helgen när det var min första riktiga tävling på snö på en väldigt lång tid vore det konstigt om jag var annat än nervös. Jag har liksom tappat en hel del tävlingsvana, även om det sitter någonstans djupt inne i benmärgen. Allt från det att jag vaknar på tävlingsdagen tills dess att jag passerar mållinjen är ovant. Det kommer helt enkelt ta några tävlingar innan allt flyter på så där naturligt som det ska. Själva tävlingen i sig vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva. Om jag ser till prestationen så är det ungefär vad jag hade tänkt mig; jag skjuter rätt så bra och har massor att förbättra i spåret samtidigt som jag inte står helt tvärstilla. Om jag ser till upplevelsen så känns det hoppfullt. Kroppen och huvudet minns hur man gör och det är roligt. Just nu känns det som det allra viktigaste för att ha en stabil grund att bygga vidare på under resten av säsongen. Det kan bara bli bättre och för min egen del handlar det väldigt mycket om att hålla humöret och tålamodet uppe. Kanske ännu viktigare att hela tiden komma ihåg hur långt jag tagit mig sen förra hösten och vara glad och tacksam över hur sjukt mycket min kropp faktiskt klarar av. För att jag går in i denna säsong återställd och hel, det är råhärligt.

Screenshot_2017-11-18-22-24-11

Trampar på så gott det går..

page.jpg

Till vänster: en sopslut jag efter första dagens tävlande. Till höger: vackra Norrbotten under resan söderut.

Idre Fjäll med Militärlandslaget + Tävlingspremiär

20171103_104619.jpg

Jag har nu haft lite mindre än 2 veckors vardag sen jag kom hem från träningsläger på snö med Militärlandslaget. Lägret spenderades i Idre Fjäll som bjöd på fina skidspår, vädervariationer från storm till solsken och många bra träningspass i trevligt sällskap. Det är väldigt givande att få släppa taget lite om studier och jobb och åka bort för att verkligen få lägga fokus på träningen som man gör under träningsläger. Jag uppskattar det väldigt mycket och njuter av hur dagarna ser ut under läger. Energin läggs på att göra varje träningspass så bra som möjligt och däremellan behövs en hel del vila helt enkelt. Det finns tid för att plugga lite, umgås med laget och bara ta det lugnt. Rätt så drömmigt om du frågar mig.

20171104_112233

20171102_130622.jpg

Träningslägret var det sista inför tävlingssäsongen som drar igång IMORGON! Spännande, roligt, peppigt, läskigt och förväntansfullt. Det blir härligt att komma igång helt enkelt och lägret i Idre blev en bra förberedelse.

20171103_104936.jpg

20171103_105614

Denna helg är det alltså tävlingar som gäller. Mina första tävlingar på snö på vääldigt länge och samtidigt även premiär i I 19 IF Skidskyttes färger. Säsongen i stort ser jag som en lång tid och möjlighet för utveckling. Jag har mycket tävlingsvana att ta igen och ser främst tävlandet i vinter som utmärkt träning. Hur mycket jag kommer hinna utvecklas under säsongens gång vet jag inte men hoppas givetvis på att kunna prestera resultat som jag kan känna mig nöjd med utifrån mina förutsättningar. Tävlingsnerverna är just nu, kvällen innan tävling, under kontroll men jag förväntar mig nog att det kan hinna förändras en hel del innan jag ställer mig på startlinjen.

Hoppas ni är med mig och håller tummarna för en bra helg!

Hösten som hade ovanligt bråttom

Hösten är ju en helt underbar årstid enligt mig. Fina färger, klar och krispig luft och dessutom så drar högsäsongen för stickade strumpor och överdrivet stora tekoppar igång. Den enda nackdelen med höst är att den alldeles för ofta är för kort. Det är nog inte många som håller med mig men jag skulle gärna vilja att den där tiden när träden skiftar färg och nätterna blir allt kallare kunde få hålla i sig något längre.

20170929_103634.jpg

20170929_104024

20170929_115531

Det är ju banne mig fint. Men det passerar som sagt lite väl snabbt. Träning, studier och jobb har fyllt mina dagar i stort sett hela hösten och plötsligt blev det märkbart att vintern börjar närma sig. Mitt uppe i höstvardagen lämnade jag Luleå över en helg för ett besök i Jämtland. Besöket blev kort men otroligt bra, en riktig energipåfyllare. Familj, släkt, bästa hunden och lite träning i hemmaskogarna. Värda dagar helt enkelt.

20171021_085304

20171021_092005.jpg

20171021_092030

Väl tillbaka i vardagen och Luleå igen väntade något efterlängtat. Den första snön. Ja, jag blir lika glad som ett litet barn varje år och ignorerar det faktum att den där första snön alltid smälter på bara någon timme från det att den fallit. Det är liksom det tydligaste tecknet på att bästa årstiden är på g med stort G och det kan man ju inte göra annat än att glädjas åt. Mer snö åt folket!

20171024_105337

20171024_105542.jpg

20171024_105940

Tiden från när träden var alldeles färgsprakande fina till när marken blev vit kändes som bara några dagar för mig men riktigt så var det givetvis inte. Det är nog bara lätt hänt att tempot trappas upp något på hösten och tiden tickar på utan att man riktigt stannar upp och uppmärksammar det. Det har i alla fall varit en bra höst trots att den även varit intensiv. Just nu ser jag fram emot mängder av snö, skidåkning, tävlingspremiär och slutspurten av studier och jobb innan jul och årsskiftet.

På återseende, Namasté, kram!

20171023_110137